Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. För att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tillkom Unesco-konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv vid FN-organets generalkonferens 1972. Sedan dess har denna viktiga internationella överenskommelse undertecknats av mer än 180 nationer som alla därmed förbinder sig att uppfylla konventionens krav och förpliktelser. Genom att underteckna Unesco-konventionen återtar sig länderna att vårda och bevara viktiga kultur- och naturarv inom det egna territoriet och att stödja andra länder i deras ansträngningar att bevara vårt gemensamma världsarv.
En plats eller objekt måste, för att kunna tas upp på listan över världsarven, uppfylla ett eller flera kriterier vad gäller kultur- respektive naturkrav. Enligt riktlinjerna för världsarven ska de skyddas och vårdas kontinuerligt. Världsarven ska brukas och förvaltas så att de kvaliteter som låg till grunden för platsens/objektets kvalificering som sådan skall bevaras och finnas kvar. Beslut om förändringar sker i enlighet med nämnda lagar.
Världsarv i Kina
Med sina 43 världsarv är Kina ett av de länder med flest utnämningar på världsarvslistan, på tredje plats efter Italien (47) och Spanien (44).
Världsarv i Indokina, Japan och Nepal
Läs mer här »
För mer information se Convention Concerning the Protection of the World Cultural and Natural Heritage