Kinesiska språket
En samlad beteckning för de olika dialektala varianter som finns i Kina. Den mest utbredda är rikskinesiskan (även känd som mandarin) som talas av cirka 70 % av befolkningen bosatta norr om Yangtsefloden samt i provinserna Sichuan, Yunnan och Guizhou. Det finns många lokala varianter av rikskinesiskan i Kina men de är inbördes ändå hyfsat begripliga. Rikskinesiskan kallas i Kina för putonghua, vilket översatt betyder det allmänna språket. Det är den officiella språknormen som lärs ut i alla kinesiska skolor och som i stort sett har dialekten i Peking som grund för uttalet. På radio, i TV och på teater och film talas också nästan uteslutande putonghua.
Rikskinesiskan är ett tonspråk (liksom svenskan faktiskt) med fyra olika toner (svenskan har två) som tillämpas på de flesta stavelser (i svenskan ett fåtal). Uttalas ett ord med fel ton blir betydelsen en helt annan, vilket kan orsaka lite brydsamma situationer. Som skolexempel inom svenskan brukar uttalen och betydelserna av ordet tomten används. Inom kinesiskan används ofta ljudet ma. Uttalat med hög och jämn första ton, betyder ordet "mamma" 妈. Ma, uttalat nerifrån och upp i den andra tonen betyder "hampa" 麻. Ma, uttalat med ett lågt ljud som faller och sedan går upp, den tredje tonen, betyder "häst" 马. Och slutligen ma, från ett högt läge som faller snabbt, den fjärde tonen, betyder "att skälla på" 骂. Alla dessa fyra ma skrivs med tecken som är olika varandra (se ovan). Tillsammans med tonerna underlättar tecknen förståelsen av kinesiskan som är full av homonymer (samma ord, olika betydelse).
Den rikskinesiska grammatiken har skillnader jämfört med våra europeiska språk. Språket saknar bland annat helt böjningar, både vad gäller (till exempel) substantiv och tempusböjningar av verb.
Ordföljden spelar istället en viktig roll när man sätter ihop meningar. Meningen: "Igår köpte jag tre böcker" skulle i direktöversättning lyda "jag igår köpa (+ partikel för avslutad handling) tre volym bok".
Övriga dialekter som talas i Kina är kantonesiska (eller sydkinesiska), kejia (även kallad hakka), wu, xiang, min och gan. Dessa talas främst i de östra och sydöstra provinserna. De olika dialekterna har skriftspråket gemensamt, även om uttalet, och i vissa fall grammatiken, skiljer sig åt. Observera att ordet dialekt kan vara ganska missvisande eftersom de sinsemellan kan vara obegripliga, ungefär som tyska och svenska. Utöver dialekterna talas också ett antal minoritetsspråk i Kina som i de flesta fall inte alls är besläktade med kinesiska.