Grunderna i kinesisk medicin
Grundtankarna bakom den traditionella kinesiska medicinen är filosofiska. De har sitt ursprung i den daoistiska världsuppfattningen. Arkeologiska fynd visar att det har funnits människor i det kinesiska området i 1 700 000 år. Texter på ben och sköldpaddsskal från 2 000 år f Kr berättar om akupunktur och moxabränning. Man har också hittat akupunkturnålar av sten och brons från denna tid.
De tre legendariska föregångarna är: Fu Xi, Shen Nong och Huang Di. Fu Xi levde för 4 000 år sedan. Enligt legenden formulerade han yin/yang-doktrinen. Shen Nong sysslade huvudsakligen med örter. Han testade örterna på sig själv och tillverkade själv motgift när han blev förgiftad. Han kallas Örtmedicinens fader. Han har den första örtförteckningen uppkallad efter sig. Den legendariske Huang Di, den gule kejsaren, gav namn åt den första klassiska läroboken i traditionell medicin Huang Di Nei Jing (Gule kejsarens textbok om medicin). I denna beskrivs 365 olika akupunkturpunkter, en för varje dag under året, 160 av dem var namngivna och lokaliserade.
Man tror att principerna för akupunktur upptäcktes i samband med att man behandlade soldater som hade blivit skjutna med pilar. Eftersom pilarna hade hullingar fick man göra en vickande rörelse för att få bort dem. När pilarna tagits bort hände det att soldaterna också blev av med andra smärtor och sjukdomar.
Blodcirkulationen upptäcktes i väst år 1628. Inom den kinesiska medicinen beskrevs den redan 2 000 år före Kristus tillsammans med blod-hjärta-puls-systemet. Redan då kände man till att utbytet mellan luft och blod var i lungorna och att mag-tarmkanalen tog upp och omvandlade maten samt att den nedre delen skötte om utsöndringen. Man skiljde inte på kropp och själ som västerlandet gör, ordet psykosomatik förekommer inte. Man betraktade kropp och själ som en enhet.
År 260 e kr skrevs boken "Systematisk klassiker för akupunktur och moxa-behandling" av doktor Huang Fu Mi. Det är den näst äldsta boken om bara akupunktur och moxa och den består av 12 band, 128 kapitel samt beskriver 349 akupunkturpunkter. I slutet av 1700-talet kom akupunkturen till Sverige genom C P Thunberg som var professor efter Linné i Uppsala. Första doktorsavhandlingen skrevs av Gustav Landgren år 1829. Då blev den inte speciellt väl mottagen, men Medical Journey tog upp den och översatte den 150 år senare.
Klyftan mellan den kinesiska och den västerländska medicinen blev inte tydlig förrän i slutet av artonhundratalet när västerländsk läkekonst började införas i det kinesiska kejsardömet. Då etablerades västerländska sjukhus och mottagningar på många ställen och man började utbilda läkare i västerländsk medicin. Kineser har alltså i hundra års tid haft tillgång till både den västerländska och den kinesiska medicintraditionen. Den västerländska medicinen ökade i popularitet under första halvan av 1900-talet, speciellt bland den ledande samhällsklassen. Företrädare för de båda disciplinerna fördömde varandra ömsesidigt. Chiang Kai-shek stiftade en lag som förbjöd den traditionella medicinen med motivering att den var otidsenlig och genomsyrad av vidskepelse. Majoriteten av kineser föredrog emellertid den traditionella läkekonsten och den fortsatte att utövas. Vid tiden för revolutionen 1949 fanns det 38 000 västerländskt utbildade och nära 300 000 traditionellt utbildade läkare i Kina som då hade en befolkning på ungefär 500 miljoner. På den första nationella hälso- och sjukvårdskonferensen 1950 efterlyste ordförande Mao Zedong en integration av kinesisk och västerländsk medicin. Fram till 1965 hade man sedan en väldigt idealistisk och okonventionell syn på sjukvården. Man betonade att sjukvården måste tjäna folket och man prioriterade förebyggande medicin. Man bedrev stora kampanjer för att utrota de stora hälsoproblemen som infektionssjukdomar. Kulturrevolutionen förändrade Kinas medicinska politik radikalt. Under de mest kaotiska åren 1966-1971 var alla medicinska fakulteter stängda. När de öppnades igen förkortades utbildningstiden från sex år till tre. Ett av dessa tre år skulle studenten tillbringa på landsbygden eller i fabriker. Lärare och läkare skickades ut på landsbygden för att arbeta och de medicinstuderande som skulle hjälpa till på folkkommunerna valdes ut efter ideologi och motivation och inte efter akademiska meriter. Det var bättre att vara "röd" än expert. Efter kulturrevolutionen och störtandet av "De fyras gäng" förändrades hela det kinesiska medicinska systemet igen. Intagningsprovet återinfördes och utbildningstiden förlängdes till fem eller sex år.
Idag finns det nästan dubbelt så många västerländskt utbildade som traditionellt utbildade läkare i Kina. De som får den traditionella utbildningen får en kort orientering om västerländsk medicin och de som går den västerländska utbildningen får en orientering om den traditionella medicinen. Ett mindre antal läkare har båda utbildningarna. På de flesta sjukhus finns läkare av båda typerna. I allmänhet är det så att äldre och landsbygdsbefolkning väljer den traditionella typen medan yngre och stadsbor väljer den västerländska. Men, man har också lärt sig att välja. I allmänhet tycker man att kroniska sjukdomar och besvär i muskler och skelett är lämpligast att behandla med traditionell medicin medan akuta besvär, som olycksfall och infektioner, bättre behandlas med västerländska metoder. Vissa patienter väljer alltid den ena av de två typerna medan andra växlar alltefter vilka besvär som skall botas. Fortfarande börjar många kineser dagen på samma sätt som deras förfäder gjorde, med fysisk träning. I alla parker över hela Kina samlas människor tidigt på morgonen för att träna, tai ji quan, qigong, västerländsk gymnastik, dans, badminton eller annan fysisk aktivitet.