Kalligrafi

Vårt ord kalligrafi betyder skönskrift, och kommer av grekiskans kallos (skönhet) och graphein (skriva). I Kina är kalligrafin den högst ansedda av de tre sköna konsterna kalligrafi, måleri och poesi. Konsterna är dock intimt förknippade med varandra och kalligrafin kan sägas vara en bild i ord. Kalligrafin utföres alltid med tusch och pensel och varje kinesiskt skolbarn får, trots dagens moderna pennor, lära sig att med dessa verktyg öva sig i att skriva vackert. För att bli en god kalligraf krävs att man arbetar med hela kroppen, kan koppla bort sig själv och låta penseln dansa fritt över pappret. Det kräver mångårig träning, inte minst i förmågan till koncentration. Det är bilden av tecknet man skriver, själva styrkan i penseldragen och energin som flödar genom strecken, balansen mellan det svarta tuschet och den vita bakgrunden som är det avgörande när man bedömer kvalitén.

Även om inga originalverk längre finns bevarade av Wang Xizhi, verksam på 300-talet e Kr, anses han vara Kinas genom tiderna främste kalligraf. Hans verk är bara kända genom senare avklappningar, s k frottage.

Den kinesiska skriften är ca 4 000 år gammal och har utvecklats från ursprunglig bildskrift till mer abstrakta symboler. Traditionellt skriver man uppifrån ner och från höger till vänster. Man kan tala om fem olika stilar att skriva kinesiska tecken av vilka de flesta utarbetades under Qindynastin 221-206 f Kr: Zhuanshu (sigillskrift, ett ålderdomligt skrivsätt som återfinns i de gamla bronsåldersinskriptionerna), Lishu (ämbetsmannaskrift vanlig under Handynastin under århundradena kring Kristi födelse, Kaishu som utvecklats ur Li shu (reguljär skrift som närmast kan jämställas med vår tryckstil), Xingshu (löpande skrift ungefär jämförbar med vår skrivstil) samt Caoshu (utkastskrift, ofta felaktigt översatt till "grässkrift", det mest stenografiska och personliga skrivsättet, ofta mycket svårläst).