Kinas historia efter 1949
Folkrepubliken utropades av Mao Zedong den första oktober 1949 – senare landets nationaldag – från Himmelska fridens port (Tian'anmen) i Peking, Kinas nya huvudstad. Men först efter ytterligare nära två år hade kommunisterna tagit den reella kontrollen över landet – inklusive Tibet. Gravplatser för martyrer utspridda i stora delar av landet vittnar om ”befrielsens” offer (på kommunisternas sida).
De enda stora geopolitiska misslyckandena för den unga folkrepubliken var att Sovjet fortsatte att stödja den redan tidigare grundade satellitstaten Mongoliet (ca 14 % av Kinas tidigare yta) istället för att, som Mao hade bett om när han träffade Stalin i Moskva 1949, återlämna den mark tsaren på sin tid hade annekterat; samt att Taiwan förblev fritt – eller ”ännu icke befriat” som det heter i Kina.
Under Koreakriget 1950-53 stödde Kina, med trupper och annan hjälp, kommunisterna i norr. Sydsidan i sin tur fick hjälp av USA i form av FN, och det hela slutade med en västlig handelsbojkott mot Kina som gjorde landet än mer isolerat från väst och hänvisat till Sovjet. I samband med Koreakriget ökade också misstron mot de få utlänningar som inte redan tidigare hade lämnat Kina. ”Bamburidån” gick ned.
Den första riktigt stora förändring som den nya regimen genomförde var en jordreform åren 1949-50 där den från de tidigare ägarna indragna jorden delades ut till bönderna enligt samma modell som kommunisterna hade tillämpat på redan tidigare ”befriade” områden. Efter sovjetisk modell påbörjades år 1953, efter 1951 års utrensningar av nationalistsympatisörer, före detta storgodsägare samt medlemmar av hemliga sällskap och religiösa sekter, den första femårsplanen med kollektivisering av jordbruket och förstatligande av industrier och företag – något som man lyckades med och det fortare än planerat. Redan runt år 1956-57 var Kina ett nästan helt igenom kollektiviserat och förstatligat land.